Familjen åkte från Stockholm till Frankfurt, för att vara i Tyskland i tre veckor. Själva flygresan med tillhörande köer, byten och ovanligt hög stressnivå, så är vi till slut framme på Frankfurts flygplats, med bagage och kontrakt på bilen som vi ska hyra. Medan min man och 12-åringen går iväg och lämnar vårt bagage i hyrbilen, så ska jag köpa lunch till mig, 11-åringen och 4-åringen. Vi är mycket hungriga och trötta efter resan. Jag beställer en pizza, en tacotallrik och en burrito av en extremt sur tant. Men när jag ska betala så kan jag inte hitta plånboken och blir helt kall. Jag rotar runt i varje hörn, men den är borta. Jag tittar förtvivlat på tanten och säger att jag inte kan betala. Hon stirrar tomt och förorättat tillbaka. Många tankar far runt i huvudet på mig för att hitta på en lösning på situationen. Maten står i micron och värms, så det är svårt att avbryta själva köpet.
Plötsligt står en svart man vid min sida och frågar hur mycket min beställning kostar och jag svarar "på ett ungefär 250 kronor". Tanten säger det exakta priset (vilket var ännu mer) och mannen betalar.
Jag är så tacksam och samtidigt lite generad över att ta emot så mycket pengar från en främling. Jag tackar och lovar att min man ska betala tillbaka när han kommer, men mannen bara svarar att man måste ju äta, och så sätter han sig hos sin familj igen.
När jag har lugnat mig lite så letar jag igenom min ryggsäck och hittar till slut min plånbok på ett ställe där den inte brukar vara och jag erbjuder mannen att betala hans mat med mitt kort (eftersom jag inte har några kontanter). Han säger att de snart måste gå och inte ska ha något mer. Jag tackar honom igen och han svarar - tacka inte mig, tacka Gud.
Jag tackar Gud!
... Och tänker att nästa gång är det min tur att hjälpa någon ur en knipa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar