Inger Svensson, kvinnlig präst

Häromkvällen såg jag en dokumentär om Inger Svensson,  den första kvinnliga prästen i Växjö stift. Det är ett livsöde som berör. Hon blev starkt motarbetad på grund av sitt kön och verkade få ta kritiken, hoten och utfrysningen själv. Hon hade några personer inom kyrkan som stöttade henne, men riktiga vänner hade hon nog mest utanför kyrkan. Redan tidigt tog hon till flaskan och hennes alkoholmissbruk höll i sig under hela hennes liv och kanske var det det som till slut gjorde att hon dog alltför tidigt.
Dokumentär om Inger Svensson

Beslutet att tillåta kvinnor att vigas till präster var ett politiskt beslut på femtiotalet, och inte förankrat överallt inom kyrkan. Det fanns ingen enighet om hur guds ord huruvida kvinnor får tala i församlingen eller inte bör tolkas inom Svenska kyrkan. Och efter beslutet att kvinnor har rätt till att få sina kall till prästämbetet prövade av kyrkan, så lämnades både kvinnorna och deras motståndare åt sina öden. De som känt sig överköra av beslutet fick hantera sin frustration på sitt sätt, och kvinnorna fick lösa de situationer, de konflikter och de problem som de mötte i sina respektive församlingar var och en för sig.
Jag kan inte riktigt sätta mig in i hur det kan ha varit och jag vet alldeles för lite om själva processen kring kvinnoprästfrågan för att kunna uttala mig om några detaljer. Men jag står i tacksamhetsskuld till de kvinnor som gått före mig, som följt sitt kall till att bli präst vad det än behövde kosta dem. De och de som stöttade dem har banat väg för mig och mina systrar idag. Tack!

Häromdagen hörde jag ett mycket bra radioprogram om hur ogillandet av en företeelse kan drabba en enskild person som gör något för första gången i samhället. I slutet av programmet ger rasisten en uppriktigt menad ursäkt till den tjej som blev utsatt av hans och 4000 andra svenskars nedsättande kommentarer. Jag undrar om de kvinnliga präster som fick utså trakasserier under 60-talet har fått en bön om förlåtelse från sina förföljare.

Svart Lucia
Svart lucia är berättelsen om Astrid Cederlöf, den adopterade flickan som 14 år gammal blev trakasserad och mobbad – för att hon var lucia i tv. För första gången berättar hon om hur det var att bli kallad för ”negerlucia” och ”kolsvart” på nätet.
Det är också historien om två SD-väljare som skrev ut sin upprördhet över tv-sändningen på sidan Avpixlat. Nu, ett år senare, läser de sina kommentarer igen och ser dem i ett annat ljus.