positiva och negativa besked

För cirka ett år sedan var jag på antagningskonferens för Uppsala stift. Det var intensiva, tuffa och medmänskliga dagar fyllda av spänd nervositet. Sex veckor efter konferensen fick jag ett jakande besked från biskop Ragnar till att kyrkan också kallar mig till prästämbetet inom Svenska kyrkan.

Nu har några av mina vänner varit iväg på konferens och redan efter en vecka fick de som sökte till Uppsala stift sina besked. Den veckan var förstås fylld av både oro och förtröstan. Nu har jag fått reda på att några fick "ja" och några fick "nej". De som nu tvingas omvärdera planer och känslor har antagligen en kämpig tid framför sig. En gång hörde jag stiftsadjunkten (som är med vid samtalet då biskopen ger besked) säga att det tar ungefär ett år för människor att sörja det negativa beskedet och att omorientera sitt liv mot ett annat mål. Rent andligt måste man kanske inte ändra sig: kallet att vara Jesu lärjunge och att överlämna sitt liv i Guds händer finns kvar, men de yrkesinriktade teologiska studierna behöver justeras.

Igår såg jag ett avsnitt av Idol på TV4, då 33 personer fick besked om de skulle få fortsätta i programmet eller inte, varav 16 stycken fick positiva besked. Jag kan inte riktigt sätta mig in i deras situation, men ser och hör deras inre övertygelse om att detta är deras största dröm i livet. De har presenterat sin kompetens och inre driv på ett så bra sätt som de kunde just då. Sedan ligger beslutet i juryns händer och även om man tycker att det är orättvist, så kan man inte göra något åt det. Reaktionerna som visas upp framför kamerorna är lite olika; gråt, uppgivenhet, ilska, men även glädje och förvåning. Jag kan inte låta bli att undra hur det går för personerna som inte får gå vidare i programmet. Det beror förstås på många olika faktorer hur man tar emot beskedet (egna förväntningar, sättet som det framförs på, etc.). Hur repar de sig och vilken väg väljer de till sina framtida liv? Stannar de kvar inom musikbranschen, eller byter de bana och dröm? Kanske helt enkelt återgår till sitt tidigare jobb som om inte "Idolresan" ägt rum.

Varje människas resa är unik, samtidigt som det finns vissa grundläggande saker som förenar oss och som vi alla kan känna igen oss i.

Gud, ta hand om de människor som står i begrepp att få besked från andra som kan ändra deras liv. Ge dem tillförsikt och vandra med dem i deras olika känslor och framtida utmaningar.
Amen

Favoriter, tacksam

Idag fick jag ägna mig åt det som ger mig mest energi och glädje i livet!
Nämligen att gå i högmässor, att jobba i trädgården och att vara med familjen. När jag går i min trädgård och planerar och planerar, så uppfylls jag av känslan att detta är den vackraste plasten i världen. Samtidigt råkar jag ha fått de vackraste barnen i världen också! (i allafall i min lilla värld...).
Och så har jag förmånen att kunna gå i kyrkan, på gudtjänst och be om förlåtelse för min synd och få reda, och dessutom få välsignelse, få sjunga lovsång till guds ära och mycket mer!
Oj, vad jag är privilegierad och tacksam!

Bryter mot nionde budet

Idag har jag ägnat mig åt att bryta mot nionde budet. Tycker jag själv iallafall...
Budet lyder att man inte ska ha begärelse till sin nästas hus, och det har jag i och för sig inte. Jag brukar inte vara avundsjuk, men idag var jag lite allmänt avundsjuk på "alla andra" som har superfina karriärer, familjer, vänner och häftiga liv i största allmänhet. Poängen var väl att tycka lite synd om mig själv och att jag inte är så effektiv som jag skulle vilja vara.
Kanske är det inte ett budsbrott, men samtidigt är nog självömkan inget som gud önskar. Han älskar ju mig, då kan det väl inte vara synd om mig? Jag är ju värd att älskas, trots alla mina fel, brister och tillkortakommanden. Men jag måste också ta mig i kragen och dela kärleken vidare inte bara dra mig undan i min egen lilla värld.

oro

Hm,
det är inte så lätt det här med att blogga. Ibland har jag så mycket att göra och tänka på, så att jag är helt slut när jag väl kommer på att ska skriva något. Eller så har det inte hänt någonting och jag känner att jag inte har en enda tanke som är värd att dela med någon annan.

Just nu försöker jag att sakta ner på studietakten något, för att hinna med att återhämta mig också. Det gör förstås att jag ligger efter med studierna och att  restuppgifterna samlas på hög. Det är ju lite dubbelt, eftersom de där uppgifterna måste göras någon gång i framtiden och det går åt lite energi för att oroa mig över det. När ska jag hinna? Kommer jag att klara av mina studier inom utsatt tid?
Det är inte lätt att vila! Hur får man egentligen energi?

Bloggen får nog vila ett tag också. Vi ses så småningom!

att minnas, att sörja, att glädjas

Alla helgons tid.
Och tid för att minnas och hedra våra döda släktingar och vänner.
Själv sörjer jag särskilt min mamma, morbror och farmor som har dött under de senaste fyra åren. I morgon vill jag besöka en kyrkogård och ägna min uppmärksamhet åt alla de människor i min närhet som jag mist under livets gång. Tända ljus och be en bön. Sorgen ser annorlunda ut hos människor och uttrycks på olika sätt. Man kan sörja olika människor på olika sätt. Men ofta följer sorgen vissa faser som i stort sett är allmängiltiga.

Denna söndagens tema är Vårt evighetshopp. Nu har vi möjlighet att sätta vårt hopp till Kristus, uppståndelsen och löftet om det eviga livet som han bjuder in oss till. Rosenius gav en fin bild på hur våra kroppar kommer att återuppstå på den sista dagen. Han jämförde med ett frö som vi sår i jorden på hösten och som sedan uppstår och växer på våren. Det som syntes litet och dött har liv och kropp i sig. På samma sätt ligger vi i våra gravar, förmultnar och ger liv och näring till naturen, och så småningom, när det är dags, låter Gud oss växa upp igen ur våra viloplatser och komma till honom. Ett evighetens hopp.

Två avgrunder

Mitt i allt roligt så kan man mötas av motgångar och besvikelser. Det bli helt enkelt inte riktigt som man har tänkt sig.
Då kan man ta till olika sätt att trösta sig och finna kraft igen.
Idag läser jag ur Stinnissens bok idag är Guds dag, för den 18 september:
Det finns två avgrunder: avgrunden av vår vanmakt och avgrunden av Guds barmhärtighet. Dessa två avgrunder svarar mitt varandra. Guds barmhärtighet kan bara visa sig om den framkallats av människans vanmakt, hennes erkända vanmakt.
Gud kanske placerar dig i en situation som fullständigt förstör all den säkerhet och trygghet som du dittills levt i. Då drivs du till att söka ebb ny säkerhet, ett djupare fundament, en klarare insikt i Gud.
När omständigheterna avslöjar din oförmåga att förverkliga dina drömmar och uppnå din längtans mål, då ligger de båda avgrunderna öppna inför dig. Hopplösheten du erfar inför din oförmåga blir vägen till det sanna hoppet: Gud är mitt enda hopp, han skall göra det jag inte förmår. Han är ömhet och barmhärtighet, och barmhärtighet har en förkärlek för allt som är litet och vanmäktigt.
När du accepterar din fullständiga maktlöshet kan Gud visa dig det oändliga djupet av sin allmakt.
Men erfarenheten av din oförmåga gör du först när du förgäves försökt göra allt du kan. Om du använt dina krafter för att gå framåt steg för steg, kommer till sist den stund då du inte kan ta ett enda steg vidare. Då är ögonblicket inne för dig att kasta dig ut i Guds avgrund.

Det får bli min meditation ikväll.
Med en önskan om att du har en fin tid framför dig.

Stinissen,1994, Idag är Guds dag, Libris förlag, Örebro

värdsliga saker

Karlsson på taket kan ibland vara en förebild. Hans syn på "värdsliga saker" kan vara till hjälp när man blir ledsen över att ens ägodelar går sönder.
Igår gick både min och min sons mobiltelefoner sönder (av olika anledningar) och vi är båda ganska ledsna, och ser framför oss hur mycket pengar, tid och ork som kommer att gå åt för att laga eller köpa ny.
Men, men, det är ju världsliga saker! Det kommer att gå att ordna, även om det känns som en uppförsbacke, och vi är båda friska och glada till kropp och själ, och det är ju självklart viktigare! Och det var väl det som Karlsson på taket menade?

Jag funderar lite på andra karaktärer ur Astrid Lindgrens böcker och inser att hon har enormt mycket att ge, på många olika plan, till både barn och vuxna. Hennes verk är en sann skattkammare!

övertänd?

På friidrotts-VM, så diskuterade journalister och tränare till spjutkastare om faran med att vara övertänd. Just i spjut gäller det att vara noga med balansen mellan styrka, fart och teknik, och om man är lite för tänd just i tävlingssammanhanget, så kan den balansen rubbas och så blir kastet inte så bra.
För tillfället känner jag mig själv alldeles övertänd. Nu är familjen hemkommen från semestern och alla utom jag är igång på sina respektive jobb och skolor. Jag sitter och laddar, och vill hinna göra så mycket de här sista dagarna, samtidigt som jag vill börja plugga på en gång och lära mig grekiska glosor så att det sprutar om det! Men kanske måste jag försöka lugna ner mig lite, så att balansen mellan vilja, kapacitet, ambition, stress och vila kommer på rätt nivå. Jag måste ju ändå hålla ihop under hela terminen och inte bara de första, spännande dagarna.
Samtidigt har jag ambitiösa planer på hur jag ska ta hand om min kropp på ett bättre sätt från och med...... imorgon...... Ja, vi får väl se hur det kommer att gå med att träna mer och att äta bättre.
Välkommen kära höst, och tack kära sommar för den värme som du gav oss!

Vånda

Försöker få ihop en predikan till i övermorgon. Kommer man alltid är känna sådan här panik och vånda? Det blir ju aldrig riktigt bra. Hur gör man då att det blir ett tydligt fokus roliga exempel, men inte spretigt och flummigt och med en massa upprepningar?
Svar emottages tacksamt!  :-)

jävla äckel?

För ett tag sedan fick jag en kommentar skickad till mig, som det tog ett tag att smälta. Någon hade tagit sig tid att läsa ett inlägg på bloggen och att formulera kommentaren "Du är ett jävla äckel och din tro hör inte hemma på nätet".
Ja,man kan fundera mycket över den här personen och hur han eller hon mår.
Det verkar ju inte vara något ovanligt fenomen heller, att bloggare eller journalister eller politiker eller varför inte fotbollstränare, får brev med tillmälen och eventuella hot. Nu var väl det här exemplet ganska harmlöst, men om jag får ha en liten åsikt i sammanhanget, så tycker jag att epitetet jävla äckel varken hör hemma mellan människor på nätet eller AFT. Och att religionsfrihetslagen bör gälla både när man använder nätkommunikation och annan media.
Men har man gett sig in i leken, så får man väl inte gnälla...

svepning och begravning

Ja, det är en hel del som präster behöver bekanta sig med.
I dag har vi fått möta några företrädare för begravingsbranchen. Dels var vi på patologen, där vi fick sitta vid en kista i avskedsrummet och dels var vi på ett begravningskontor.
De som talade var mycket fina människor och jag fick intrycket av att de tyckte om sitt arbete och att de ville göra allt de kunde för att vi alla ska få ett värdigt slut och få ett empatiskt bemötande som anhörig till någon som just har avlidit. De berättade bland annat om processen från en persons död, eventuell obduktion, iordningställande av kroppen inför begravning, olika sorters begravningscermonier och olika sorters gravsättningar.
Vi fick också se en död kropp som var iordninggjord inför begravningen. Det var en man som hade kostym på sig och en ansiktsduk över ansiktet.

För min egen del var det ett bra studiebesök, som väckte frågor om prästrollen och om mina egna personliga känslor från begravningar och anhörigas och vänners bortgång. Jag fick också svar på en fråga, som jag har burit på, när det gäller situationer då man inte bör se den avlidne efter döden.

Tacksam

Ibland är man full av tacksamhet. Det är så fint att få vara med dessa fina, kloka människorna på Johannelund. Bara att lyssna på diskussionerna vid fikabordet är en ynnest.
Just nu har jag förberett min andra morgonbön, som jag och en kursare ska hålla på måndag. Det är också en så fin möjlighet som vi blir givna här och som utvecklar oss till vårt framtida hantverk.

Tack för livet som du är och som du ger oss!

Första morgonbönen gjord!

Så har jag då hållit i en morgonbön på Johannelund för lärare och studenter.
Jag bad mycket innan, och det kändes som att Gud var med oss i andakten, bönerna och psalmerna. Förhoppningen var att någon skulle kunna ta till sig något av det jag sa, kunna känna igen sig, reflektera och kanske bli utmanad på något sätt.

Temat var Den kämpande tron och texten handlade om profeten Elia som kämpar för den judiska tron i Israel. Men när han får en dödsdom över sig utfärdad av drottningen, så flyr han ner till Juda rike och gömmer sig i öknen och ber om att få dö.
Jo, bland kämpar man med sin tro på sig själv och önskar att man fick försvinna och slippa allt det jobbiga som händer i livet. Det har hänt mig.
Elia fick då hjälp att ta sig ur detta genom att en ängel kom och gav honom mat, och sade åt honom att samla kraft och gå vidare.
Ja, ibland sänder Gud änglar i vår väg och vi får en puff vidare i livet. Det har hänt mig.
Vilka svåra stunder har du varit med om? Kom det någon ängel till dig?

Det var en kort sammanfattning av en 20 minuter lång andakt.
Iallafall kändes det bra, och några kom fram efteråt och gav uttryck för att budskapet hade berört dem. Tack!

Pluggar och är glad!

Med risk för att upprepa mig; det är en ynnest och en lycka att få läsa teologi. Just nu är det arvsynden som står på agendan. Mycket spännande. Hur ska man förhålla sig till detta fenomen?

psaltaren 138! tacksamhet.

Jag är bara så glad idag!
Det får illustreras med psalm 138 i psaltaren:

Jag vill tacka dig av hela mitt hjärta,
inför gudarna sjunga ditt lov.
Jag faller ner, vänd mot ditt heliga tempel,
och prisar ditt namn,
du som är god och trofast.
Du har gjort mer än du lovat.
Du svarade mig när jag ropade,
och fyllde mig med kraft.
Alla jordens kungar skall tacka dig Herre,
ty de har hört dina ord.
De skall sjunga om Herrens härlighet.
Hög är Herren, men han ser de låga,
upphöjd och fjärran känner han allt.
När jag drabbas av nöd
bevarar du mitt liv.
Mot mina fienders vrede sträcker du ut min hand,
din starka hand räddar mig.
Herren skall fullborda vad han gör för mig.
Herre, din godhet varar för evigt.
Upphör inte med ditt verk!

betydelsefull julklapp

En julklapp var särskilt speciell för mig förra året. Min son gav mig ett kors att ha runt halsen som han hade gjort själv i slöjden. Det var två omständigheter som gjorde att det blev en extra betydelsefull present.
-Några dagar innan hade jag tappat bort det halsband med kors och dophjärta på, som jag brukade ha på mig, så jag behövde verkligen ett nytt kors.
-Sonen själv kallar sig för ateist, så det känns så omtänksamt att han valde att stå och tillverka just ett kors till sin mamma.

Glädje

Nu sitter jag ensam i tystnad och läser om systematik teologi för att skriva hemtenta i ämnet. Det är härligt lyxigt och jag njuter.
Nu vill jag skicka ut lite glädje vidare till dig som läser detta. Ta vara på din dag och försök hitta glädje i det du gör.
Kram!

smälek/ ödmjukhet

Ok, jag är lite frustrerad och behöver gå ner i varv.
Nu sitter jag på biblioteket, och tog en bok som heter "Bevingade ord i bibeln" av Topelius. Jag tänkte att jag kan slå upp en sida, läsa ett bevingat ord och göra en liten betraktelse över det.
Det ordspråk som jag fick upp var "En bespottare är vinet, en larmare är rusdrycken, och ovis är envar som raglar därav" Ordspr. 20:1
Hm, vad ska jag tänka om detta. Vad är en bespottare? En som snackar skit? Vad är en larmare? samma som en tjallare eller någon som ser den uppenbara verkligheten som inte den stora massan ser? De två kankse är ungefär synonyma med varandra (hebreisk parallellism) och sen kommer poängen: När man larmar/tjallar eller bespottar/snackar skit och får en kick av det, så är man egentligen ganska dum.
Japp, där satt den. I min frustration försöker jag att inte larma eller bespotta, fast jag i mitt inre gärna skulle vilja. Men inte skulle det göra mig visare, och inte tillföra något konstruktivt till min eller andras utveckling.
Men jag tycker att jag försökerl att analysera min frustration och hantera den på ett så bra sätt som jag kan.

Nu tar jag riktiga bibeln istället: Mika 2:6 "I mån icke profetera", så profetera de; "de skola icke profetera om sådant; det bliver ingen ände på smälek!"
Hm, utan att göra någon exegetisk utläggning, utan bara en personlig reflektion, så verkar det som att jag inte ska tro att jag vet bättre än någon annan, jag själv är inte utan skuld.

Ok, jag tolkar det som att lite ödmjukhet är på sin plats.

samer och kyrkan

Idag hade vi en temadag på Johannelund om samer och den svenska kyrkan. Det handlade lite om samerna som folk och om hur vi kan kontextualisera den evangeliska tron i den samiska kulturen. Fyra av fem talare har samiskt påbrå och fyra av dem är präster. Det var en mycket intressant och, för mig, känslomässigt stark, dag. Det är hemskt att bli påmind om hur det svenska samhället har behandlat samer genom att bla osynliggöra dem, rasbestämma dem, tvångssterilisera dem, ta land och vatten ifrån dem och tvångsförflytta dem. En del saker har gjorts i välvilja och i okunskap och det mesta har lett till djupa sår hos individer och hos grupper inom det samiska samhället.
Nu, sedan några år görs trevande försök att komma tillrätta med tidigare synder som svenska kyrkan har begått genom historien. Det har börjat ett försoningsarbete för att lyfta fram de oförrätter som kyrkan har begått, be om ursäkt för dem, samarbeta med sametinget och låta individuella samer komma till tals om hur olika handlingar har påverkat dem. Kanske kan detta inspirera den svenska staten att göra något liknande, tex genom tillsätta en sanningskommission och dokumentera och kanske lägga till fenomen i vår nationella historieskrivning, som inte tas upp i den svenska skolan idag.
Det är inga lätta frågor, och under dagen kunde vi också märka att vissa frågor fortfarande är mycket känsliga även hos de inbjudna gästerna, och det blev också tydligt att det inte finns någon homogen samekultur, samehistoria eller samiskt språk. Det är tex skillnader mellan sydsamer och nordsamer och mellan Norges, Sveriges, Finlands och Rysslands behandling av detta urfolk.

Låt detta försoningsarbete bli en positiv process för alla parter och att sår kan benämnas och läkas under tiden.

Goda gärningar

Ibland får man möjlighet att hjälpa någon i nöd. Idag råkade jag vara på rätt plats vid rätt tid för att hjälpa människor vid två olika tillfällen!
För det mesta är det jag själv som behöver be andra om hjälp, så  det det känns extra bra att det var jag som kunde vara några andra till nytta. Så enkelt, och en så bra känsla.
Man trivs där man behövs helt enkelt och det är härligt att få ge.

Vad hände annars idag,egentligen?
Jo, det har även poppat upp andra ämnen och händelser av olika karaktär.
Min tvååring visade mig en igelkott.
EFSs missionsföreståndare fyllde vårt klassrum med Jesus och glädje, kryddat med lite information om rörelsens historia. Av Loe fick vi höra gripande levnadsöden från några av de tidiga missionärerna från johannelund.
I köket på rasten kom frågan om man kan tänka sig att viga samkönade par, och vi hade helt olika åsikter i ämnet.
På eftermiddagen fick jag lyssna till hur en kursares kall ser ut.
Efter en sväng till stadsbiblioteket tillsammans med döttrarna, så avslutades kvällen  med att titta på en barbiefilm och en oändlig läggningsprocedur av en trött liten tjej.