positiva och negativa besked

För cirka ett år sedan var jag på antagningskonferens för Uppsala stift. Det var intensiva, tuffa och medmänskliga dagar fyllda av spänd nervositet. Sex veckor efter konferensen fick jag ett jakande besked från biskop Ragnar till att kyrkan också kallar mig till prästämbetet inom Svenska kyrkan.

Nu har några av mina vänner varit iväg på konferens och redan efter en vecka fick de som sökte till Uppsala stift sina besked. Den veckan var förstås fylld av både oro och förtröstan. Nu har jag fått reda på att några fick "ja" och några fick "nej". De som nu tvingas omvärdera planer och känslor har antagligen en kämpig tid framför sig. En gång hörde jag stiftsadjunkten (som är med vid samtalet då biskopen ger besked) säga att det tar ungefär ett år för människor att sörja det negativa beskedet och att omorientera sitt liv mot ett annat mål. Rent andligt måste man kanske inte ändra sig: kallet att vara Jesu lärjunge och att överlämna sitt liv i Guds händer finns kvar, men de yrkesinriktade teologiska studierna behöver justeras.

Igår såg jag ett avsnitt av Idol på TV4, då 33 personer fick besked om de skulle få fortsätta i programmet eller inte, varav 16 stycken fick positiva besked. Jag kan inte riktigt sätta mig in i deras situation, men ser och hör deras inre övertygelse om att detta är deras största dröm i livet. De har presenterat sin kompetens och inre driv på ett så bra sätt som de kunde just då. Sedan ligger beslutet i juryns händer och även om man tycker att det är orättvist, så kan man inte göra något åt det. Reaktionerna som visas upp framför kamerorna är lite olika; gråt, uppgivenhet, ilska, men även glädje och förvåning. Jag kan inte låta bli att undra hur det går för personerna som inte får gå vidare i programmet. Det beror förstås på många olika faktorer hur man tar emot beskedet (egna förväntningar, sättet som det framförs på, etc.). Hur repar de sig och vilken väg väljer de till sina framtida liv? Stannar de kvar inom musikbranschen, eller byter de bana och dröm? Kanske helt enkelt återgår till sitt tidigare jobb som om inte "Idolresan" ägt rum.

Varje människas resa är unik, samtidigt som det finns vissa grundläggande saker som förenar oss och som vi alla kan känna igen oss i.

Gud, ta hand om de människor som står i begrepp att få besked från andra som kan ändra deras liv. Ge dem tillförsikt och vandra med dem i deras olika känslor och framtida utmaningar.
Amen

avslutningar och fester

Det händer mycket de fem sista veckorna på vårterminen. Varje år. Förutom att man ska hinna klart med själva studierna före vissa datum, så överhopas man av olika slags avslutningar. Med tre barn, så blir det många pic-nics, uppvisningar, utflykter och lekkvällar. En dotter fyller år mitt i allt detta också, och hon ordnade ett 80-talskalas för sina vänner den 5 juni. Samma dag hade vi avslutningsgudtjänst på Johannelund, där vi fick många kloka ord med oss inför sommaren och den dagen hade yngsta dottern dessutom avslutning på dagis, med tårta, sång, dans och föräldrateater. Mycket fika blev det! :-)
Det är en sådan kontrast till vinterhalvåret, då åtminstone jag inte hade något socialt liv alls utanför familj, kyrka och studier, till dessa roliga, intensiva veckor när man ska hinna grilla med alla, och grannbarnen springer mellan husen och studsmattorna.
Jag försöker fokusera på att vara tacksam för allt detta goda och för kontrasterna som återkommer med viss rytm i livet.

Utsikt från en busshållplats

Tittar jag åt ena hållet så ser jag ett vackert slott och åt andra hållet ett vackert meddelande på betongen. En bra start på dagen!