Jag läste just en bön av martin lönnebo, som jag gärna vill dela med mig. innan bönen har han talat om dopet och hur vi har döpts in i guds gemenskap, hans kyrka och där kan vi vara oss själva utan att förställa oss. Så här skriver han:
"Tack för att jag får vara där bland jämlikarpå väg, därför vågar även jag frimodigt bekänna mig som kristen. tack för de präster som inte alltid sjunger rent och vilkas predikningar saknar likheter med Chrystomos, men i vilkas hjärtan kärleken till gud och nästan ibland slår ut som en klar låga. Tack för omsorg i all brist: kyrkvärdarnas ögon, diakonernas händer, ungdomsledarnas öron; orgelspelarens tappra försök och körens, även de vars uppsättning av basar och tenorer är nästan osynlig. Tack för dem som ser att det glesnar, men hoppas att det ska tätna. tack för kyrkfolket som inte ger upp och som år efter år återvänder till sina hårda bänkaroch böjer stela knän vid nattvardsbordet; tack för de till tron tveksamma, som ändå inte vill skära banden till sin bristfulla kyrka.
Jag är glad för att även jag får vara med och jag inbjuder barnen att följa med, jag vill gå med mina trossyskon steg för steg på livets stig, jag ska inte ge upp bönen och kärleken till allt levande. jag ger inte upp, icke!"
Den här bönen ger mig tröst. (Särskilt när jag övar på de liturgiska sångerna och oroar mig för att det låter falskt och hemskt i andras öron. Förhoppningsvis finns det en förlåtelse även från dem när det blir lite fel.) Kanske kan du också känna igen dig i och ta till dig någon del av denna bön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar