Ja, inte Sean Banan, utan på väg.
Nu skriver jag om dopet och nattvarden och olika syn på dessa sakrament genom tiderna.
Själv lät jag döpa mina barn när de var fem år. Jag ville gärna att de skulle kunna minnas denna stora, fina händelse i deras liv, och att de skulle få vara med och planera och diskutera innehållet och upplägget av själva ritualen. Det innebar att jag också fick lov att finna mig i att det inte riktigt blev som jag själv hade önskat mig, samtidigt som det i slutändan blev fantastiska och minnesvärda högtider, som vi fortfarande pratar om i familjen.
Egentligen borde jag väl kommentera påvevalet idag, men jag väljer att överlåta detta till dem som är mer insatta än jag i detta ämne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar