smälek/ ödmjukhet

Ok, jag är lite frustrerad och behöver gå ner i varv.
Nu sitter jag på biblioteket, och tog en bok som heter "Bevingade ord i bibeln" av Topelius. Jag tänkte att jag kan slå upp en sida, läsa ett bevingat ord och göra en liten betraktelse över det.
Det ordspråk som jag fick upp var "En bespottare är vinet, en larmare är rusdrycken, och ovis är envar som raglar därav" Ordspr. 20:1
Hm, vad ska jag tänka om detta. Vad är en bespottare? En som snackar skit? Vad är en larmare? samma som en tjallare eller någon som ser den uppenbara verkligheten som inte den stora massan ser? De två kankse är ungefär synonyma med varandra (hebreisk parallellism) och sen kommer poängen: När man larmar/tjallar eller bespottar/snackar skit och får en kick av det, så är man egentligen ganska dum.
Japp, där satt den. I min frustration försöker jag att inte larma eller bespotta, fast jag i mitt inre gärna skulle vilja. Men inte skulle det göra mig visare, och inte tillföra något konstruktivt till min eller andras utveckling.
Men jag tycker att jag försökerl att analysera min frustration och hantera den på ett så bra sätt som jag kan.

Nu tar jag riktiga bibeln istället: Mika 2:6 "I mån icke profetera", så profetera de; "de skola icke profetera om sådant; det bliver ingen ände på smälek!"
Hm, utan att göra någon exegetisk utläggning, utan bara en personlig reflektion, så verkar det som att jag inte ska tro att jag vet bättre än någon annan, jag själv är inte utan skuld.

Ok, jag tolkar det som att lite ödmjukhet är på sin plats.