Predikan idag handlade om treenigheten (tema: Jesu dop), vilket passade mycket bra för min del, eftersom jag just nu funderar på hur Jesus både kan vara människa, Guds son och inkarnationen av Gud själv samtidigt. Ja han är allt samtidigt helt enkelt, Nej, enkelt är det inte... Jag ska känna in mig och låta det sjunka in ett tag till. Tydligen fanns diskussionen i kyrkan på 300-talet, men avslutades då också, så jag är lite efter min tid kan man säga.
Annars har jag varit på fest och för första gången presenterat mig som blivande teologistudent i ett sådant sammanhang. Det var verkligen en ny och positiv erfarenhet. Vilka utmanande frågor och diskussioner som kom igång vid middagsbordet! Från sakfrågor om Jesu lärljungar till djupt personliga funderingar kring döden och mycket däremellan.
Och samtidigt hör jag hur min ekonomisk/praktiske man pläderar för värdet av medlemskap i Svenska kyrkan (i syfte att frugans framtida arbetsgivare verkligen finns kvar när det blir dags att även hon drar in pengar till familjekassan). Och om någon i bekantskapskretsen planerar att gifta sig, döpa någon eller begrava någon om ca fem år, så kan de ha mig i åtanke! Ja, det är ju också en process att så småningom bli titulerad prästman... Mitt i all omställning känner jag hans fulla stöd och det gör mig så trygg och glad.
Jo, jag läste också lite i stora boken om kristen tro "Befrielsen" och där stod det om meningen med livet. Det känndes skönt, men även lite förvånande att se det på pränt: Att spegla Skaparens kärlek i världen. Och därmed är vårt uppdrag att spegla den kärleken gentemot luft, vatten, skogar och djur. Med den Gudomliga kärlekens ögon måste vi se på alla varelser våra som livskamrater på jorden.
Det känns bra och helt i linje med vad jag själv tidigare har arbetat och argumenterat för i andra sammanhang.
