Vissa dagar är liksom omöjliga från början. Redan på pappret såg man att det inte skulle gå att få ihop allt, även om det gick som detaljplanerat. Och om man då toppar en sådan dag med några missöden, vad blir det då?
Teorin:
Planen var att lämna barn på dagis och böcker på bibblan, sedan lyssna på föreläsning och åka till ett möte på jobbet. Efter det åka tillbaka till stan för att handleda en student och sedan vidare till ett samtal med min själavårdare.
Allt detta skulle ske med bil var det tänkt (cykel hade kunnat vara ett alternativ, men den står på ett ställe som jag inte skulle komma förbi under dagens lopp, och dessutom är det läskigt att cykla på nyfrusen snösörja).
Praktiken:
Morgonen började med att jag spillde kokhett kaffe på sonens ben (det gick bra för honom, men var förstås lite chockartat för oss alla) och att bilen inte startade. Så jag sprang med Lillan i barnvagnen till dagis och tog buss in till stan och hann med första halvan av föreläsningen om världens religioner.
På bussresan vidare till jobbet passade jag på att beställa en taxi för tillbakaresan. Mötet gick jättebra och jag blev lite lugnad i allt som jag ska hinna med vad gäller administration av kurser.
Handledningen av min student gick också bra, mycket tack vare att hon är så ambitiös och självständig!
Sen missade jag den buss som skulle föra mig i tid till själavårdssamtalet (och kunde inte meddela henne eftersom telefonbatteriet hade laddats ur) men när jag väl kom fram fick jag möjlighet att ventilera mina funderingar kring Jesus, gudtjänst, bikt, liturgi, studier, mm.
Ja, sen var det inget mer att göra än att ta sig hem till ett dukat bord med god middag och trevligt sällskap och en stilla kväll med inläsning om judendomen inför morgodagens föreläsning!
Reflektion:
Minus: Ekonomiskt gick jag nog back idag; resorna kostade mer än vad jag tjänade ihop på mina jobbtimmar, men så blir det ibland, antar jag.
Bonus: så har jag fått ikläda mig några olika roller under dagens lopp; mamma, student, kollega, lärare/handledare och själavårds-emottagare (?).
Plus: på något sätt fick jag ihop det hela och jag sänder ett stort tack till min kära familj, kollegor, själavårdare och medstudenter för deras stöd och tålamod. Mission completed!
Gissningsvis är jag lite mör imorgon...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar